...är jättebra om du frågar mig! För tänk vad man får reda på, uj uj. Detta gäller i alla fall om man har en seriös sådan att tillgå... För gudarna ska veta att det är många som vill tjäna slantar på andras olycka, hua! MEN - hon är inte en av dem.
"Min" Madame Mim drar sig inte för att säga som hon ser och tycker, och hon är ingen som stryker medhårs för att fläska på ditt ego lite till. Många gånger säger hon sånt som du egentligen redan vet, men inte riktigt fått kläm på ännu. Ofta, väldigt ofta, känner jag att "Aha, det var så det låg till!" Som idag...
Efter en stunds drillande och puffande från hennes sida har hon fått mig att skratta åt alla mina motgångar och mitt elände, och inget ter sig längre så jobbigt som det var en timme tidigare. Kan bara säga att Månripan är toppen!!!! 

Förutom att min förstfödde är lite krasslig så är det rätt shysst att leva idag. Fick äran att göra ett jättekul jobb idag (igen, gissa om jag diggar mina kunder???).
Vi hann inte riktigt bygga klart, men fortsättning följer.

Skuggat ornament med den välkända symbolen i mitten. Ska byggas på ytterligare.

Dåligt samvete har jag också. Orsaken: Sveriges troligen taskigaste kosthållning idag...igen...
Och jag får sota med värk så klart... Mitt intag denna vackra fredag:
Frukost- En halvliter té
Frukost 2- En liten "korv" risgrynsgröt och en mugg saft. Kaffe att skölja ner med.
Lunch- En glass och en näve valnötter. En mugg kaffe att skölja ner med.
Mellis- En chokladbit späckad med kockos, modell större.
Middag- Makaroner med pesto, modell mindre portion. Ett glas saft. Två majskorn.
Kvällsfika- Morötter, dip och svagdricka samt 10 nävar gott och blandat.

Ni ser själva.... Och igår morse drack jag en Dr Peper till för-frukost...
Men nu ska jag försöka fixa mitt matintag, jag är rädd att hyddan inte mår så bra annars. Planen är följande:
-Byta ut allt kaffe mot vatten och lite té.
-Äta frukt istället för gotta och glass.
-Dricka massa massa vatten.
-Börja äta mat.

Jag är rätt duktig redan på att äta rejäl, hemlagad mat. Men helst av allt lagar jag åt andra och tittar på när de äter medan jag själv smygtrycker in gotta *nöff nöff* i truten. Periodare kan man nog kalla mig. Usch, jag skäms!
Och vad säger denna människa till sina barn då tror ni? Joo då, att de ska äta upp maten, för barn svälter i andra världsdelar...
Barn gör inte som man säger, barn gör som man gör.

Kom hem från föräldramöte för några timmar sedan. Jag är nu något klokare, tack och lov.
I ena sonens klass pågår krig från och till, men nu har det mesta kommit upp i dagern, och det känns jätteskönt!
Tyvärr måste jag få ge skolan en liten känga.
Merparten av oss föräldrar som satt där hade absolut inte en aning om vad deras telingar pysslade med. För många kom det som en chock att deras barn gick på andras och var dumma. Men inte ett enda päron hade något problem att ta "nyheten", tvärtom. Alla var tacksamma för att det kommit upp i ljuset, det här med allt gråll och tok. Puh!
Läraren däremot fick sig en par åtsägelser för att hon är på tok för dålig att upplysa hemmet om vad som sker. Hon säger sig inte veta allt, men tyvärr är det nu så att hon inte ringer hem någonsin om det inte inträffat något riktigt illa. Hon har nu lovat att bättra sig på den punkten. Och vi föräldrar lovade att hålla bättre koll och ha mer kontakt med varandra vad gäller våra högst älskade skitungar.
Något bra med hela historien är att det har framkommit att en grabb i klassen är kraftigt mobbad. Oväntat och fördjävligt... Också det kom som en chock för de flesta. Hade inte bråket vid mitt jobb förra onsdagen blivit av så hade det antagligen fortsatt ett bra tag till... När läraren började rota i detta så erkände flera snorungar att de varit osedvanligt grymma mot den stackaren. Visst, några modiga barn har påpekat det med mobbing tidigare för fröken, men även det ämnet har hon tyvärr tagit mindre på allvar. Men nu är även det avslöjat, tack och lov för den grabben. 
Det framkom också att den pojke jag skrev om i tidigare avsnitt (alias "kålsuparen") är en riktigt skön lirare. Han har lyckats ögontjäna i en par år, och ingen har uppmärksammat hans små tilltag... Men nu! Han är påkommen med handen i kakburken, so busted! Så även där lovas bättring. Det här känns bra, nu ska jag sova så gott jag kan i natt!!
Vidare rullar studion på som aldrig förr. Härliga kunder, härligt klimat och idéerna frodas i mitt trötta huvud. Det var länge sedan jag kände en sån inspiration, men nu så lossnar det, aaaaaahh! =)
Huset börjar bli klart. Jag och älskade maken har just valt fondtapet till hallen. Ingen är helt nöjd till 110%, men det får duga.
Inte så lätt för Jonny när jag bara vill ha rosa och massa, massa opassande färger. Inte lätt för mig när han tar fram ett rödbrunt mönster som kraftigt liknar det som pryder mormors gamla sillburkar...
Men, vi kommer att somna sams, vi har enats. Brunt, svart och guld får det bli.

Summan av dagen är att ibland blir det tokigt. Men det mesta går att ordna ändå med lite tålamod.

Jocke, som är en av mina "lärlingar" har ett speciellt sätt att köra sina kunder på....


Jocke "McGyver" tatuerar en kund på magen. Trots att jag har gaddat i snart 17 år så har jag aldrig sett nåt liknande...

Datormarodören Kean (spana in den söta babylooken teroristen har...)

I morse klev vi upp tidigt, jag och grabbarna. Jag städade och Max satte sig med laptopen i knät, och då lillen ville så klart göra lika... Så, snäll (och korkad) mor hämtar Jonnys lapp (den dator jag också använder) till lillen, som blir jätteglad - så klart. Bröderna sitter lyckliga en stund och knattrar på tangenter. Tysta och i samförstånd.
Helt plötsligt slänger lillen igen locket på laptopen (hårt) och älgar därifrån med en inte helt obekymrad min. In i barnrummet bär det och där sitter han en stund och trycker och pillar på legobitar i godan ro. Mamma misstänker ännu inget särskilt...
Meeeen, när jag sedan ska ta upp datorn från golvet och ställa den på bordet bredvid, så rinner det något ur den. Något trögflytande med vita prickar i.
                                KeanBean har spytt upp frukostlellan i datorn.
Klart som fan han smällde igen den illa kvickt och drog *garvar* Han är inte dum den lille mannen... Men efter noggrann rengöring så fungerar den hyfsat igen. Den är sig inte lik helt, den bläddrar lite för sig själv och så, men det gör inget! Mamman blev livrädd, då bokföring och allehanda kunduppgifter ligger i denna fördömda burk. Men, det visade sig att jag inte behöver tippa upp en hela wisky och döva min sorg, så istället tar vi en välförtjänt balja med té! =)

Jag jäspar och känner mig glad efter den här dagen, trots att det är sent. Idag har varit en sån dag på jobbet som man nästan aldrig får. Jag har nämligen fått göra tre roliga jobb, ett litet och två stooora. =)  Bilder utlovas senare.
I natt har jag sovit en hel timme, och jag hoppas livligt att blivande natt blir annorlunda.
Tack vare världens bästa Maria (som vanligt) fick jag faktiskt snarka en stund innan första kunden kom i morse.
Moraliskt förfall och fasa!! Tatueraren sover på jobbet. God damn vilket shysst jobb jag har tänker ni va? Men tänk på det här också:
Från i fredags har jag sammanlagt sovit 7 timmar, och de är inte i streck... Vill du sitta under mina nålar om jag inte har sovit? Mhm, kunde tro det ja.... Men jag kan ärligt säga att det är gött gött gött med en slaf på jobbet =)
Så, tack vare att jag fick nanna en timme i förmiddags så orkade jag med glädje kvällen ut. Nu ska jag faktiskt knoppa, och jag hoppas livligt att lillen sover natten igenom!

Om jag hade varit hund hade det här varit jag nu strax...

Åter igen riktar jag en stor, tung känga till pappan som inte ens kan plocka upp luren och ringa sina grabbar.
Är det rimligt att ett barn ska behöva gråta sig till sömns så ofta som mina får göra? Är det rimligt att jag får frågan om varför pappa inte vill ha dem? Vad ska jag svara, han är aldrig hem, bjuder aldrig över dem, ringer mycket sällan. Och när jag skriver "aldrig" och "sällan" så menar jag just det...
Hur fan kan man vara så hjärtlös och totalt känslobefriad? Och lögnen att "jag kommer hem så fort jag köpt en ny, större bil" hur länge tror du de går på den? Deadlinen för det skitsnacket gick ut för ca 2 månader sen. Men de ville verkligen tro dig, länge försökte de hålla hoppet uppe...
Och det är bara en av alla lögner som människan har dragit ur sig så vi börjar lära oss nu.  
Nu sjunker sanningen in, pappa kommer inte hem som han lovat. Och ingen av hans släktingar verkar bry sig. Allt ni bryr er om är hurivida ni själva får träffa grabbarna. Och grabbarna hoppas varje gång de är hos släkten att pappa magiskt och oväntat ska dyka upp. Varje gång kommer de hem med huvudet sänkt och gråter sig till sömns. Tack!
Trodde jag att det skulle lösa något att söka enskild vårdnad (som alla anser, och jag vet, ni har delvis rätt) så skulle jag göra det. Men enskild vårdnad löser inte att han skiter i ungarna. Det enda det löser är att jag slipper hans underskrift så fort vi ska göra något. Inte ens flytta till hus går bra utan hans underskrift, trots att det är inom samma stad. Jävla pappers-sverige! Men det kapitlet är av mindre betydelse för oss.
Ja, jag är arg. JA - jag är ledsen. För det mesta önskar jag att det fanstyget ska gå upp i rök.
MEN - det går inte en dag utan att jag önskar att han ska ringa och säga till pojkarna att han älskar dem och att de betyder något för honom. Det går inte en minut utan att jag känner deras sorg och smärta.
Han tror inte att de kan känna så som jag beskrivit (sagt av honom själv på den tiden han faktiskt pratade med oss), utan att det är jag som planterat in ord och tankar i dem. Han säger att de inte är smarta nog att komma på något sånt.
Men då ska du veta att trots allt du gör (eller inte gör snarare) så har jag aldrig någonsin sagt ett ont ord om dig.
Fantastiskt vilket satans pokerfejs man kan ha bara man vill...

Nu är det klart för ännu ett föräldra-krismöte på skolan. Jag har lyckats få fram mina önskemål till en annan förälder med utsatt barn i samma klass som min Nicke, och se på fan! Det visade sig att jag inte är ensam med sonens och mina våndor. Så, på onsdag är det dags att dra på sig den gamla rustningen och dra ut i strid.
I bästa fall kan vi på något sätt förbättra situationen i skolan/klassen, annars är det bara en sak att göra: skolbyte. Och med facit i bakfickan så vet jag ju nu att jag är en av tre föräldrar som går i samma tankar... Faktiskt skönt att veta att jag och sonen inte är helt ensamma här.  Men, jag hoppas att vi kan få ett slut på detta NU!
Annars vet jag ju en kul lek kallad kast med litet barn, kanske skulle testa den? *hummar och funderar*
Imorgon är det inflyttningspartaj (i liten skala) i vår älskade kåk. Idag anlände svåger Jimmy och Jonnys kompis Robin. Just nu snickras och målas det i köket för fullt, och jag är portad...
Men istället för att hjälpa till med sånt jag inte kan så har jag och grabbarna fått ägna oss åt matlagning, och DET är kul!
Vi har gjort iordning tre olika potatisgratänger och kött till familjemiddag imorgon (kompis Robin ingår också i familjen ser ni...) Jag längtar efter att få äta upp dem, för de luktade så satan gott måste jag få säga. =)
Jobbet har varit lugnt idag, näst in till dött. Jag har egentligen stängt fredagar, men jag körde en par små ändå. Kunde inte hålla mig. =P

Han som tyckte att tatueringen var så snygg - tills han hamnade på kåken...

...men den gamla klyshan "gå först en mil i hans skor" bör nog iakttagas med största försiktighet här innan du hinner längre i dina tankegångar...

Du har gjort det igen va? Grinat upp dig över den sura snipiga kassörskan som behagade spoliera din dag, eller svurit över den där som aldrig drar på munnen mer än nödvändigt (typ aldrig om man frågar dig). Eller kanske någon i din omgivning inte behagade dig idag heller,  kanske gjorde någon något som du inte samtyckte med... alls...
Varje dag träffar vi på situationer som vi, om vi är på rätt (läs fel) humör kan bringas ur fattningen av. Men - ATT SANNINGEN LIGGER I BETRAKTARENS ÖGA är bara delvis sant.
De flesta av oss har någon gång i vårt liv satt en nära (eller någon vi önskar vi vore nära med) på piedestal bara för att upptäcka att den människan faktiskt går på skithuset som alla andra han/hon med (för enkelhetens skull skriver jag bara han eller hon).
Eller tvärt om, du kanske ser en gammal klasskompis och väljer direkt att ignorera henne. För HON var minsann heeelt dum i huvet när ni gick i fyran! Vissa bättrar sig aldrig, hon är säkert lika puckad idag med. Bäst att inte chansa.
Men, så träder ditt föremål för evig och sann beundran in på scenen igen vid ett annat tillfälle och dina kvarvarande hjärnceller tar en rejäl semester dit solen alltid skiner.
Du har haft drömmar om hur det vore att få umgås med den personen, du har fantiserat om hans liv och vad som pågår runt honom, du tror att det den människan säger och tycker är helt rätt och absolut förnuftigt bara för att upptäcka att du har haft fel hela tiden.

Hon var inget annat än en tråkig hemmamamma som helst av allt bara bakar bullar och spelar monopol med barnen. Den skithäftiga, välklädda, populära tjejen är egentligen ganska ensam, och föredrar kanske att vara ensam framför att springa runt med glammig top på krogen med nyllet fullt av glittrigt smink varje lördag och haffa karlar. Men du som kunde ha svurit på att det var sån hon var...
Han är inte den glada pajasen du alltid trott, utan en man livrädd för att du ska se hans sanna jag. Se att hans inre är ett sårat barn som gråter varje gång folk skrattar åt clownen han har skapat. Och du som alltid har sett charmtrollet som aldrig är sur eller deppig.
Hon har inte alls ordning och reda hemma alltid och bryr sig faktiskt inte om du har det eller inte heller. Den gång du råkade komma dit när hemmet var toppstädat och skinande rent, det är allt. Och du som har rutit åt make och barn att för faan städa upp lite för att hon kommer och hem till er på en kopp kaffe om en timme.
Han har massor av fina prylar, men jävligt stora skulder som håller honom sömnlös nätterna igenom. Men det berättar han inte, han är ju rädd att de coola vännerna ska vika av och lämna honom ensam i sin jacuzzi med tillhörande vinkyl. Och du som alltid har varit så avundsjuk på att hans rika föräldrar som ger honom allt han pekar på.
Hon är inte deprimerad eller sur. Hon är bara osäker på vad du egentligen tycker om henne. Kanske anar hon att du inte vill ha henne där, utan hellre hade dukat fram ett fat mindre på kalaset. Och du som inte trodde att hon gillade dig utan bara kom till er för husfridens skull.
Han ogillar dig inte för att han alltid tackar nej till dina inbjudningar och aldrig ringer upp dig någon gång. Han skäms för att han en gång i tiden inte kunde uppfylla de krav som han trodde att du hade på honom. Han känner att han har sårat dina känslor och inte funnits där för dig. Och du som alltid har kallat honom kall och okänslig och hånat honom och gjort dig lustig bakom hans rygg för att han är så hemmad.

Lek med tanken att du inte är den ultimata människan. Huuuujeda mig, hemska tanke!!
För när du dömer människor (efter vad du tror) helt utan påverkan, vad är det egentligen du dömer?
Du dömer dem för att de inte är som du.
Det är den hemska sanningen. Ingen har lovat dig att alltid sätta dig i främsta rummet, särskilt inte främlingen på andra sidan kassan. Ingen har lovat att alltid tro det bästa om dig, för han eller hon dömer bara den där tjejen som ryter åt sina barn och lyfter ut dem ur affären i jackärmen. 
 
Men sedan finns det de som alltid tycks vilja hitta på elakheter om dig, eller inte har greppat hur mycket du ser upp till och älskar dem egentligen, och alltid tycks tro att du agerar på ren ondska och egoism, och det är bara för jävligt. Icke desto mindre är det sant. För ibland är det bara så.
Du kan köpa vilka presenter du vill, du kan le, bry dig om och oroa dig för, men ingen ser det du gör som en snäll gest utan dömer direkt ut dig för att du fjäskar och är falsk. Du kan inte säga snälla saker, du kan inte ge en kram, du kan inte göra dig extra fin framför spegeln en dag utan att du är ute efter att flirta med någon.
Likväl finns det de männsikor som förlåter dig allt, bara för att de ännu inte har sett att du bara är en vanlig människa. Eller också för att du är just en vanlig liten människa.
Så, kontentan av detta bistra tänkande är att:
För faan, ge surkärringen på ICA en chans. Förlåt de som trampat dig på tossorna, och tänk efter om det verkligen kan vara så att du faktiskt kan tycka om någon för att de INTE är som du. Prova en par dagar så får du se.
För att vara extra töntig citerar jag en text jag ofta har i huvudet:
"Har du inte levt mitt liv så vet du ingenting. Se mig bara där jag står och önska inget mer:"
Du kan tro allt du vill om någon, men syna dig själv i sömmarna. Är det du tror och bygger delar av ditt liv på verkligen sant? Eller är det en illusion på gott och ont?