I vår sköna värld så snöd
dygdens lön är plötsligt död.
I mörka stunder tycks det oss
att ont skall segra, gott förgås.

Våld och ont behärskar oss:
i stormen är vi svaga bloss.
Skall vi ge oss eller slåss,
vi fladdrande, svaga bloss?

Törs vi glädjas, brinna klart,
törs vi skratta underbart,
fast vi vet att nästa fläkt
kanske lämnar blosset släckt.

Det här är en av de allra viktigaste dikter som jag har samlat på mig under åren. Dikterna föjer mig och jag hämtar kraft och bryter tankebanom med hjälp av dem. Just den här har följt med mig i över 20 år. Tänkvärt...

Idag är Jonny och leker fotboll med de andra målarmänniskorna. Jag och grabbarna var ut en liten sväng före lunch och kikade hur de skötte sig. Det mest intressanta för grabbarna var nog fallskärmshopparna som landade på Moheds Flygfält strax framför oss ändå. Fotbollen kom då plötsligt i andra hand.
Nu är vi hemma igen, och jag sitter och äter blåbär och dricker té. Varmt té ska tilläggas, för jag fryser som satan idag!

Större delen av gårdagen gick åt till att sova och försöka förstå att den människa som alltid bakat kakor, plockat bär, stickat sockor och vantar till alla familjemedlemmar, pysslat och donat om oss inte längre är med i den här världen. Tungt. Tomt. Men hon slipper ha ont nu, och det känns viktigast. Ett stort tack till tjejerna på Västerbacken som var så gulliga med henne, och för den respekt ni visar.

Ikväll blir det lugnt. Städa och plocka lite, för det har kommit i skymundan den här veckan. Rita ska jag också göra, sånt som bara jag vill, inte jobb eller annat kravanpassat kladdande.
Nu ska jag förbereda lite middag, kycklingspett á la mig får det nog bli.