Grabbarna lagade middag idag, under mitt skarpa övervakande ;)
Örtgratinerad fisk uppfunnen av ingen mindre än Gordon Ramsay. Det ni!


Teamwork in the kitchen


Kockduellen in real life


Resultatet: Fisk som faktiskt var ätbar. Serverades med färskpotatis. Ni som vill ha receptet, hör av er! ;)


Gordons käk. Inget mot för vårt! =P

Lillen somnade för lunch strax efter två. För er som inte har små knattar så kan jag upplysa om att det inte är en alltför bra tid att somna på.
Och varför då då? The story goes like this:

Jo, jag lägger lillen vid hans normala lunchsovtid, efter att  tvingat i samtliga frön en rejäl lunch utan större protester från dem för en gångs skull.
Jag hör hur den lille gossen "hummade" sig till sömns där inne i sin sköna bädd.
Efter att allt varit tyst inifrån barnrummet en bra stund så smyger jag iväg med sikte på Apotek (Maggans medicin) och Hemköp (vår middag).
Jag lämnar tydliga restriktioner till grabbarna att om lillen nu skulle vakna till, så ge honom nappen och stoppa om honom så är jag tillbaka på en kvart. Framför allt säger jag dessa ord:
Plocka inte upp honom ur sängen även om han ser ut att vakna, vad ni än gör.
Båda världens stoltaste storabröder nickar och ser ut att ha förstått instruktionerna.
Jag hastar iväg och tänker att bara dessa ärenden är avklarade så ska jag hem och sova lite. (Tyvärr är det så att lillen har hållit hov i tre nätter nu, och nu är mamman i familjen så slut....) Jag är så såååå trött. Ni anar inte...
Jag hinner lagom ner på Apoteket och fram till den snälla receptionist som ska fixa Maggans piller. Då ringer telefonen.

"Mamma, Kean är vaken."
"Ok, ge honom nappen och stoppa om honom."
"Men han stod upp i sängen.Och han skrattade."
Stod = ordet "stå" i förfluten form... Skrattade, också i förfluten form. Max och Nick har alltså gått på den klassiska charmtrollsoffensiven.
"Var är han nu då? Säg att han är kvar i sängen?" (Mamman hör mycket glada skratt i bakgrunden inser att den egna lunchvilan hotar att utebli helt).
"Mjaa, det är liksom full fart på Kean. Nick leker med honom."
"Ok, men..." Jag får hejda mig. Moralpredikningar är inte rätt medicin här. "Ok, jag är hemma om tio minuter. Passa honom noga."

Vi lägger på. Jag hastar igenom Hemköp på rekordtid och återvänder hem. Den ekologiska middagen jag just har inhandlat har 100 kilo för lite valium i sig, det känner jag.
Väl hemma möts jag av världens gladaste Kean och två strålande äldre bröder.
De har helt på egen hand klätt honom fin och visar stolt upp vad de lärt lillebror på de tio minuter jag varit frånvarande. Han kan gå i trappan nästan själv.
Mamman blir svettig och säger "tack grabbar, det är jättebra. Nu ska lillen sova - igen."

Så, nu sover han. En par timmar för sent. Jag dricker kaffe i ett lamt försök att hålla mig vaken.
Resten av dagen blir spännande på ett intensivt sätt känner jag...
Stackars Jonny, när han kommer hem från en tuff arbetsdag så kommer han att hitta mig sittandes i ett hörn i källaren, sugandes på tummen och fnissandes åt små grå tomtar på mitt eget privata loft.

Jag har i alla fall hunnit iväg och handlat till middagen, och jag hann på apoteket.
Det är helt godkänt även för en mor som är relativt nära ett sammanbrott grande. Eller?! ;)

Imorse fick vi ett hemskt uppvaknande: Maggan kunde inte stå, än mindre förflytta sig. Bakdelen såg ut att ge vika och hon skrek av smärta när vi försökte lyfta henne. Stackars! Ilfart till Hudiks Smådjursklinik blev det, med rejäla farhågor.
Diagnos: Vänster knä ur led pga svag/grund ledskål. De fick hennes knä till rätta igen, och hon måste äta lite smärtlindrande några dagar.
Otroligt nog så är hon nu i ganska god form, det trodde jag inte.

Nu ska lillen sova lunch så att jag får pyssla med hemmet i lugn och ro.