Imorse vaknade jag och upptäckte att min högra arm inte hänger med som den ska. Ont som fan från skuldran till armbågen gör det med. Och så tappar jag och har omkull grejer.
Jaha, ännu en par samtal till farbror doktorn. De misstänkte inflammation - igen. Jag ska ta det lugnt och knapra såna där roliga tabletter som får magen att (ursäkta språket) kuka ur totalt. Men jag sköter ju om mig! Och jag har varit ledig från jobb nu en hel vecka!
Veckan som var fick jag svar på att allehanda blodprover han/de tog var normala, så jag hann ju vara glad en liten stund i alla fall.
Nu sitter jag här och muttrar och fnyser över att den där s.k Gud har försett mig med en värkande skuldra och en mindre brukbar arm. Ska han aldrig ge sig?!!
Jag har stretchat, legat på spikmatta, ätit värktabletter tills de kommer ut ur mina öron men njetskij. Armjäkel!!!

Lilla Maggans ben (och hela Maggan förstås) mår bara bra nu. Däremot har vi kommit fram till en sak:
Dietfoder för hundar kallas just "diet" för att de vägrar äta det. Så ni vet då.
Vi gör allt vad vi kan för att hon inte ska få i sig något onyttigt. Kan låta enkelt, men vi har även en mycket djurvänlig 2-åring här hemma, och han förser den stackars svältande Maggan med all mat hon tycker att hon behöver.
Även Heinz delar snällt med sig av käk till henne. Når hon inte själv så puttar han ner en liten ranson till henne på golvet helt sonika. Snäll kille!
Lea är för dagen mycket lycklig. Hon har nämligen hittat en lekkamrat (och presumtiv pojkvän om hon får bestämma själv). Han heter inget mindre än Medusa, och är en ståtlig kille på ca 60 kg. Jo du, nu kommer matte allt att sitta på lur med hagelbössa så att inte pojkvännen kan komma allt för nära min lilla plutta!



Maggan med nya fovvokudden. =)


Vår Lea. Mattes baby.

Ja, nu ligger man inte bra till. Alls. Inget hjälper.
Jag tvingade på mina tre frön kavaj idag, och nu gillar de mig inte särskilt mycket. Vi ägnade nästan två timmar åt att tjafsa om kläder i morse. Tjafs är mycket ovanligt här hemma, tjafs om kläder ännu ovanligare. Men just idag fick inte grabbarna ha på sig sina älskade slitna mysbyxor, hur de än gormade och skrek. Jag sträckte mig till att de fick ha jeans om de tog på kavaj. Och så blev det.
Max grät i rena ilskan i en dryg halvitmme. Nick surade bara så där lagom. Det var bara Kean som tyckte att han var jättefin. Jag gjorde mitt bästa för att intala dem att de var jättesnygga. Förgäves. Helt förgäves. Iväg till examen i alla fall till sist.
Men sen när de väl kom till skolan, ja vad ser mamman då?
Inga andra barn är finklädda i princip. Pinsamt för mina gossar, pinsamt för mig. Till råga på allt så påpekar så klart deras klasskompisar hela vår lilla maskerad.
Jag blir lite förvånad, helt ärligt. Brukar man inte klä upp sig till examen nu mera? Inte ens ungarnas föräldrar hade annat än "vanliga" hemmakläder. Hm... Bakläxa till mig, jag är uppenbarligen off på modet.
Här är i alla fall lite bilder:


Fröken Vivanne. Alltid lika söt. =)


Nick försöker gömma sig bakom alla andra. Men det hjälper inte. Har man paparazzi i blodet så...


Max klämmer lite på fanan som han snart ska bära till kyrkan. Tung konstaterar han!


Två gossar på dessa kort har kavaj. Gissa vilka?




Två gossar utan kavaj på väg mot examensfika på Sjölins (where else??)


Kean har Cacharel-kavaj. Här väntar vi på kaka och Festis.


Trött pappa fyller på några doser socker och en halv dos kaffe innan han ska tillbaka till jobbet.