Igår kväll kände jag att nu, NU är det dax att ge sig ut att springa igen. Fri som vinden, lätt i anden. (Inte i andan i alla fall...) Jag bestämde var jag skulle springa idag, hur långt jag skulle plåga mina sladdriga benliknande stumpar, och jag bestämde mig för att inget skulle få komma ivägen för mina planer.
Jag har så mycket som jag måste få rusa av mig. Jag är hotande nära att sprängas av alla tankar som rusar i huvudet.
Och vad händer?
Jag---blir---SJUK.
Tack Gud. Jag gillar dig inte idag heller. Alls.
Att vakna med halsont kan visserligen förklara varför jag varit så trött en par dagar. Det kan också förklara varför alla tre grabbar har sovit dåligt några nätter nu (som alla småbarnsföräldrar vet så smittar barn ner en värre än värst).
Men det förklarar fan i mig INTE varför just jag av alla inte ska få motionera så som jag vill.
Nästa gång jag tänker ge mig ut i motionsspåret så ska jag bara kasta mig ut i slingan, högklackat och finblus till trots. Ingen tanke före, bara pang på rödbetan. Jag ska överraska förkylningsskiten rejält. Ha!
Som straff får jag väl ligga däckad en månad eller nåt...

Mina änglar, mitt allt.
Lycka är... att vara i nuet varje dag.. att få vara med er varje dag.
Jag har verkligen allt. =)

I vår sköna värld så snöd
dygdens lön är plötsligt död.
I mörka stunder tycks det oss
att ont skall segra, gott förgås.

Våld och ont behärskar oss:
i stormen är vi svaga bloss.
Skall vi ge oss eller slåss,
vi fladdrande, svaga bloss?

Törs vi glädjas, brinna klart,
törs vi skratta underbart,
fast vi vet att nästa fläkt
kanske lämnar blosset släckt.

Det här är en av de allra viktigaste dikter som jag har samlat på mig under åren. Dikterna föjer mig och jag hämtar kraft och bryter tankebanom med hjälp av dem. Just den här har följt med mig i över 20 år. Tänkvärt...

Idag är Jonny och leker fotboll med de andra målarmänniskorna. Jag och grabbarna var ut en liten sväng före lunch och kikade hur de skötte sig. Det mest intressanta för grabbarna var nog fallskärmshopparna som landade på Moheds Flygfält strax framför oss ändå. Fotbollen kom då plötsligt i andra hand.
Nu är vi hemma igen, och jag sitter och äter blåbär och dricker té. Varmt té ska tilläggas, för jag fryser som satan idag!

Större delen av gårdagen gick åt till att sova och försöka förstå att den människa som alltid bakat kakor, plockat bär, stickat sockor och vantar till alla familjemedlemmar, pysslat och donat om oss inte längre är med i den här världen. Tungt. Tomt. Men hon slipper ha ont nu, och det känns viktigast. Ett stort tack till tjejerna på Västerbacken som var så gulliga med henne, och för den respekt ni visar.

Ikväll blir det lugnt. Städa och plocka lite, för det har kommit i skymundan den här veckan. Rita ska jag också göra, sånt som bara jag vill, inte jobb eller annat kravanpassat kladdande.
Nu ska jag förbereda lite middag, kycklingspett á la mig får det nog bli.

Alla barnen sover, bara jag och maken är uppe och pysslar.
Jonny håller på att bygga en fin uteplats, mitt i värsta blåsten. Men bra blir det. Vi kommer hädan efter att slippa insyn från surkärringen mitt emot. Det känns bra.
Jag själv är trött. Var nyss ut på en prommis med hundarna.
Morgonens promenad var tämligen jätteblöt, men det är riktigt mysigt att gå i regn. Faktiskt. Prova så får ni se.
Imorgon ska jag suga på att det är sista dagen innan en veckas semester. Känns välbehövligt som fanken. Det är mycket nu. Riktigt mycket. Livet kan vända så ruskigt fort, ta hand om det du har när du väl har det.
Ett av mina favoritcitat är "Ingen är lovad en morgondag", tänk på det någon minut.
Vad skulle du göra om det här var din sista dag som människa?
Skickar en tanke till mormor Guda. Vi är med.

Just nu går jag på mentalt lågvarv. Ni får ursäkta. Lite nya bilder har jag i alla fall skramlat ihop till er.







Jobbar i morgon också. Sen är det en hel gullig veckas semester. Från och med lördag ska jag enbart slappa och krama barn och gubbe och vara väldigt huslig. Och inte på några sätt närma mig arbetsplatsen. Nu är det vila som gäller om jag ska orka med.

Nu är jag för första gången ägare till en mobiltelefon som kan ta emot mms. I feel good! =)

Ikväll var Jonny på föräldramöte på dagis. På dessa möten blir man informerad om sitt barns göromål och allt annat man kan önska få veta. Det vi fick veta var detta:
Kean trivs mycket bra på dagis. Han gillar att kramas med både fröknar och barn, att leka med de äldre barnen (och de leker gärna med honom), han äter nu mera rejält med mat, går och lägger sig själv när det är lunchsova, han gillar att klä ut sig, och han gillar särskilt att klä ut sig i... klänning.
Det är mammas grabb det! Bara knappa 2 år och redan så säker i sin manlighet *garvar*


Kean 5 månader